Synpunkter på miljökonsekvenser för Finland vid etablering av kärnkraftverk i Heim och Aure kommuner i Norge

Dnr NV-25-0055900

Rörelsen Kvinnor för Fred – Finland kommer i synpunkterna nedan att fokusera på något som inte behandlas i ovannämnda dokument beträffande eventuell kärnkraft i Norge, men som är av avgörande betydelse för beslutsfattandet.

Utöver riskerna med kärnkraften och dess hela livscykel är hotet från kärnvapen massivt. Spridningen av kärnteknik och kärnvapen utgör ett hot mot den nationella säkerheten och hela planetens säkerhet.

Sambandet mellan kärnkraft och kärnvapen –

risker för kärnvapenspridning

De kommersiella och militära kärnkraftssektorerna, som ofta kallas ”två sidor av samma mynt” eller “siamesiska tvillingar”, är oupplösligt sammanlänkade och ömsesidigt beroende av varandra.

Kopplingarna mellan kärnkraft och kärnvapen har från början varit mycket nära till stor del hemliga. De flesta regeringar håller kopplingana mellan civil och military kärnindustri  väl dolda.

Den civila kärnkraftsindustrin växte fram ur atombombsprogrammet på 1940- och 1950-talen. I USA Frankrike och Storbritannien användes det civila kärnkraftsprogrammet medvetet som en täckmantel för militär verksamhet.

Den förs26ta generationen av brittiska Magnox-kärnkraftverk konstruerades alla i hemlighet med det dubbla syftet att producera plutonium för vapen och el för civila ändamål.

Den globala civila kärnkraftsindustrin etablerades således för att legitimera utvecklingen av kärnvapen. “Atomer för fred”  – såsom USAs president Dwight D. Eisenhower uttryckte sig år 1953. Storbritanniens drottning Elisabeth omfattade hans åsikt 1956 då hon konstaterade: ”Denna nya kraft, som har visat sig vara ett så skrämmande förstörelsevapen, används för första gången för vårt samhälles gemensamma bästa.” … “”Det kan mycket väl visa sig vara bland våra största bidrag till mänsklighetens välfärd att vi gick i spetsen för att demonstrera den fredliga användningen av denna nya kraftkälla.”

Den inledande kärnkraftsutvecklingen i USA, Storbritannien, Frankrike och tidigare Sovjetunionen påverkades av den tekniska och kärntekniska expertis som hade inhämtats genom strategiska och militära aktiviteter.

Kompetensen inom kärnkraftsindustrin i sin tur; utbildning, forskning, design och ingenjörskonst bidrog till, och bidrar även idag, till att introducera eller upprätthålla militär kapacitet. Den civilia kärnindustrin lockar studerade och forskare som inte nödvändigtvis önskar bli sedda som kärnvapenförespråkare. Institutioner som EU, IAEA, NEA, en del industriorganisationer och universitet samt banker som Bank of America, Barclays, BNP Paribas, Citi, Goldman Sachs, Morgan Stanley, Société Générale etc. kan inte öppet stöda kärnvapenindistrin men gör det instället via kärnkraftsindustrin. Så sent som i juni 2025 upphävde Världsbanken sitt långvariga förbud mot att finansiera kärnkraftsprojekt.

De sju kärnvapenstaterna USA, Storbritannien, Frankrike, Kina, Ryssland, Indien, Pakistan har även de största programmen för utbyggnad av kärnkraften. Samtidigt uppgraderar både Ryssland och USA sina kärnvapenarsenaler. Kina, Indien och Pakistan förväntas gradvis öka storleken på sina arsenaler. Frankrike och Storbritannien genomför en modernisering och förstärkning av sina kärnvapen. 

Denna modernisering och uppgradering kräver både nationell och internationell finansiering som slussas till kärnvapenindustrin via olika projekt till s.k. civil kärnkraft. Den finansiella bördan är gränsöverskridande och drabbar även länder som inte satsar på kärnkraft eller har kärnvapen.

Byggandet av nya kärnkraftverk pågår i 13 länder (ca. 70 reaktorer). De flesta reaktorer som är under uppbyggnad/planeras finns i Asien, främst Kina.

Nästan all utbyggnad – över 93 procent – genomförs antingen i kärnvapenstater (NWS) eller av företag som kontrolleras av NWS i andra länder (World Nuclear Industry Status Report – January 25, 2025).

Finlands Olkiluoto 3 reaktor, som togs i bruk 2023, är en av världens nyaste och kraftfullaste kärnreaktorer. Den byggdes av franska Areva – numera till stor del verksamt under namnet Orano och Framatome – har direkta och indirekta kopplingar till kärnvapenindustrin, främst genom sitt engagemang i militära kärnkraftsprogram, särskilt för den franska staten, och genom hantering av vapendugligt material.

AREVA TA – ett dotterbolag till den tidigare Areva-gruppen – var huvudentreprenör för de kärnreaktorpannor som används inom franska flottans kärnkraftsdrivna fartyg, främst ubåtar. Detta inkluderar design av reaktorer för kärnvapenubåtarna av Barracuda-klassen och hangarfartyget Charles de Gaulle – den franska flottans flaggskepp.

I juni 2025 konstaterades (BRACEWELL June 13, 2025 ) att den franska kärnkraftsflottans åldrande infrastruktur uppvisar behov av förnyelse.

För detta behövs civilt stöd. Följaktligen kommer det andra kärnenergitoppmötet  att hållas i Paris den 10 mars 2026. Evenemanget leds av Frankrikes president Emmanuel Macron och Rafael Grossi, generaldirektör för Internationella atomenergiorganet (IAEA).

Frankrike har för avsikt att utnyttja klimathotet och en tryggad energiförsörjning som en ursäkt för att bekräfta kärnenergins existensberättigande.

Så här uttryckte sig Emmanuel Macron i dagstidningen Le Monde 21.12.2020:

”Utan civil kärnkraft finns det ingen militär kärnkraft; utan militär kärnkraft finns det ingen civil kärnkraft.”

I Storbritannien bekräftade forskare från Sussex University bl.a. år 2017 att regeringen använder kärnkraftverket Hinkley Point C för att subventionera Storbritanniens kärnvapensystem Trident.

Vanguard-klassens ubåtar är Storbritanniens kärnvapenavskräckningsstyrka beväpnade med kraftfulla Trident 2 D5-kärnvapenmissiler. De är kärnkraftsdrivna ballistiska missilubåtar med en Rolls-Royce PWR2-kärnreaktor som drivkraft.

År 2021 etablerades Rolls-Royce SMR Ltd  för att utveckla ett prisvärt kraftverk som genererar elektricitet med hjälp av en liten modulär reaktor.

Nya projekt – nya samband.

Eftersom kärnvapen och kärnkraft har flera gemensamma drag finns det en risk att fler kärnkraftverk i världen kommer att innebära fler kärnvapen.

Att kärnvapenländer som Storbritannien och Frankrike främjar utbyggnaden av kärnkraft motiverar även andra länder att  planera för egna kärnkraftsprogram. Men det finns alltid en risk att länder som förvärvar kärnkraftsteknik kan utnyttja dess användning för att utveckla ett kärnvapenprogram. Storbritanniens och Frankrikes första kärnkraftverk byggdes trots allt främst för att tillhandahålla klyvbart material för kärnvapen under kalla kriget.

Länder som bygger kärnkraft bidrar alltså till kärnvapenupprustningen och understöder alla de gränsöverskridande faror som kärnvapenproduktionen och en eventuell användning av kärnvapen medför.

Otaliga länkar mellan kärnkraft och kärnvapen

Den långa listan med länkar som visar på sambandet mellan kärnkraft och kärnvapen inkluderar kärnvapnens och kärnkraftens historia, liknande teknologier, kompetenser, hälso- och säkerhetsaspekter, regleringsfrågor och radiologisk forskning och utveckling.

• Alla processer i kärnbränslecykelns början, dvs. uranbrytning, malning av uranmalm, raffinering av uranmalm och anrikning av U-235, används fortfarande för både civila och militära ändamål.

Den brittiska kärnanläggninge i Capenhurst till exempel tillverkar kärnbränsle för reaktorer, men även kärnbränsle för kärnubåtar (Trident och Hunter-Killer).

• Kärnreaktorer drivs initialt med uran. Urangruvornas miljö- och hälsoförstörande effekter finns väl dokumenterade.

Plutonium är ett artificiellt grundämne som skapas genom neutronaktivering i en reaktor.

• Vissa radioaktiva ämnen (såsom plutonium-239 och uran-235) klyvs spontant i rätt konfiguration. Det vill säga att de då deras kärnor klyvs avges mycket stora mängder energi.

Inuti en stridsspets sker biljoner av sådana fissioner inom ett litet utrymme inom en bråkdels sekund, vilket resulterar i en massiv explosion.

Inuti en kärnreaktor är fissionerna långsammare och mer utspridda, och den resulterande värmen används för att koka vatten, för att producera ånga och för att driva turbiner som genererar elektricitet.

• Den främsta användningen av plutonium-239 och uran-235, och anledningen till att de producerades från första början, var/är dock att tillverka kärnvapen.

• Kärnreaktioner: Den kärnreaktion som sker i kärnkraftverk är identisk med den kärnreaktion som ägde rum i Hiroshimabomben – klyvningen av uranatomen 235. Således är de radioaktiva ”dotter”-elementen som produceras i de två reaktionerna – inklusive krypton-85, xenon-133, strontium-90 och cesium-137 bland många andra – identiska. Dessutom är den farliga strålning som produceras densamma.

• Kärnreaktorer används för att skapa tritium (den radioaktiva isotopen av väte) som är nödvändig för kärnvapen.

• Plutonium är en biprodukt från kärnbränslecykeln och används fortfarande av vissa länder för att tillverka kärnvapen.

Vissa tror att t.ex. Storbritannien inte längre behöver plutonium för att tillverka vapen, eftersom de redan har enorma lager av vapenplutonium.  Sambandet mellan kärnvapen och kärnenergi skulle alltså inte längre vara relevant. Detta är felaktigt: de är oupplösligt sammanlänkade för att hålla kärnvapenindustrin vid liv; för modernisering, uppgradering, utvecklandet av effektivare kärnvapen och  även via det “eviga”, dödliga avfallet.

Kärnavfallet – lagring – slutförvar

Problemen med långsiktig, säker lagring av både militärt och civilt kärnavfall är till stor del olösta och blir alltmer akuta år för år. Tidigare försök från kärnkraftsindustrin i en del länder att bli av med det genom att dumpa det i havet stoppades av direkta miljöåtgärder, fackliga protester och slutligen lagvägen.

Radioaktivt kärnavfall produceras av all kärnteknisk verksamhet – såväl civil som militär. Till exempel producerar uranbrytning en stor mängd avfall i form av malmrester, precis som all gruvdrift. Eftersom uran är radioaktivt, är även dess malmavfall radioaktivt. Detsamma gäller alla processer för att raffinera malmen, anrika uranet, omvandla det till bränsle för reaktorer, transportera det, förbränna det i kärnkraftverk, bearbeta det använda bränslet samt hantera och lagra det.

Allt processer skapar mer kärnavfall.

Allt som kommer i kontakt med radioaktiva material, inklusive behållare i vilka materialet lagras eller flyttas och till och med byggnaderna i vilka de hanteras, blir förorenat med radioaktivitet eller aktiveras av strålning.

Under kalla krigets år på 1950- och 1960-talen sågs utvecklingen av den brittiska atombomben som en brådskande fråga. Att hantera den röra som orsakades av produktion, drift och till och med testning av kärnvapen var något att oroa sig för senare, om överhuvudtaget.

Försvarsministeriet har t.ex. ingen ordentlig lösning för att hantera de högradioaktiva skroven på avställda kärnvapenubåtar, förutom att lagra dem i många decennier. Som ett resultat väntar fortfarande 19 kärnreaktordrivna utrangerade ubåtar på att bli demonterade, och fler förväntas varje år. Ändå fortsätter Storbritannien att bygga dessa ubåtar.

Alla detaljer beträffande militärt kärnavfall betraktas som officiella hemligheter. Emellertid finns det stora och växande mängder radioaktivt avfall vid varven i Rosyth och Devonport, och i synnerhet vid atomvapenanläggningarna i Aldermaston och Burghfield.

Frankrikes “pensionerade” atomubåtar genomgår en flerstegsavvecklingsprocess som involverar reaktorbränsletömning, isolering av reaktoravdelningen under årtionden (mellanlagring) och slutligen demontering, där vissa skrov blir museiföremål medan annat avfall förbereds för långsiktig deponering  och annan militär kärnutrustning följer liknande hantering som annat radioaktivt avfall.

Allt radioaktivt avfall är farligt för människors liv eftersom exponering för det kan orsaka leukemi och andra cancerformer.

Avfallet kategoriseras vanligtvis som låg-, medel- eller högaktivt avfall. När radioaktivitetsnivån ökar, ökar även faran. Extremt höga nivåer av radioaktivitet kan döda alla som kommer i kontakt med det – eller helt enkelt kommer för nära det – inom några dagar eller veckor.

Radioaktiva material förlorar långsamt sin radioaktivitet och kan därför i teorin bli säkra att hantera, men i de flesta fall är detta en extremt långsam process. Plutonium-239 har till exempel en halveringstid på över 24 000 år, vilket innebär att det förblir dödligt i över 240 000 år. Andra radioisotoper förblir radioaktiva i miljontals eller till och med miljarder år.

Militärt (Storbritannien, Frankrike) medelaktivt fast avfall lagras där det uppstår: dockor, AWE-anläggningar (Atomic Weapons Establishment) etc.

Låg- och medelaktivt kortlivat (LILW-SL) militärt radioaktivt avfall i Frankrike lagras i samma nationella slutförvaringsanläggningar som används för civilt avfall. Den primära lagringsplatsen för denna typ av avfall är slutförvarsanläggningen i Aube i Soulaines-Dhuys.

I Europa (exklusive Ryssland och Slovakien) lagras mer än 60 000 ton använt bränsle från kärnkraftverk.

Både civilt och militärt högaktivt fast avfall flyttas i Storbritannien vanligtvis till Sellafield. I Frankrike lagras högaktivt avfall tillfälligt huvudsakligen vid kärnkraftsanläggningarna Orano La Hague och Marcoule.

Inget land i världen har ännu i drift ett djupt geologiskt eller annat förvar för använt kärnbränsle och militärt högaktivt avfall. Finland är det enda landet som för närvarande bygger ett permanent förvar för denna allra farligaste typ av kärnavfall.

Förutom Finland är det bara Sverige och Frankrike som de facto har utsett en plats för ett förvar för högaktivt radioaktivt avfall.

USA driver ett pilotprojekt för avfallsisolering. Detta förvar används dock endast för långlivat transuranavfall från kärnvapen, inte för använt kärnbränsle från kommersiella reaktorer.

Eftersom slutförvarsproblemet för högaktivt avfall är olöst i så gott som alla kärnkraftsländer finns det stora risker för att något/några länder med långtgående planer för slutförvaring blir “slutförvarsländer” för andra länders avfall, vilket skulle ha allvarliga gränsöverskridande effekter.

Förra sommaren (2024) meddelade Bulgariens dåvarande energiminister Vladimir Malinov att man undersökte alternativ för att slutförvara Kozloduys använda kärnbränsle i fyra länder – Finland, Sverige, Frankrike och Schweiz – där arbete pågår för att ta i bruk underjordiska slutförvarsanläggningar.

Återvinning/upparbetning av högaktivt kärnavfall från civila reaktorer

I Europa har Frankrike och Storbritannien – båda kärnvapenländer –  historiskt sett upparbetat kärnavfall. Frankrike upprätthåller ännu en betydande upparbetning i La Hague för sitt eget kärnkraftsbränsle och en del utländskt använt bränsle, vilket producerar MOX-bränsle.

Den brittiska upparbetningen vid Sellafield upphörde till stor del omkring 2022, men man hanterar fortfarande avfall från tidigare upparbetning.

Europeiska länder som har skickat använt reaktorbränsle till Frankrike och Storbritannien för upparbetning inkluderar Tyskland, Belgien, Schweiz,  Nederländerna, Italien. Praxisen att skicka kärnavfall från dessa länder för upparbetning i andra länder (främst Frankrike och Storbritannien) har i stort sett upphört eller avbrutits på obestämd tid. Nuvarande verksamhet är inriktad på att återföra restavfallet från tidigare upparbetningsavtal till deras ursprungsländer för slutförvaring.

Använt kärnbränsle från reaktorer av sovjetisk design från vissa östeuropeiska länder såsom Ukraina, Bulgarien, Tjeckien och Polen, fram till 1994 även Finland, har transporterats till Ryssland till upparbetningsanläggningen Majak (södra Ural) för bearbetning eller lagring enligt bilaterala avtal.

Använt kärnbränsle har länge upparbetats för att utvinna klyvbart material för återvinning och för att minska mängden högaktivt avfall. Även om olyckor och misstag vid upparbetningsanläggningarna effektivt hemlighålls finns det även dokumenterade bevis på allvarliga förseelser och följder för människa och miljö som även kan ha gränsöverskridande effekter.

Även riskerna för olyckor vid transporter av avfallet  över landsgränserna måste beaktas.

Återvinning idag baseras till stor del på omvandling av bördigt U-238 till klyvbart plutonium.

Eftersom utmaningarna med att slutförvara högaktivt avfall är många har under senare år detta avfall igen börjat ses som en återvinningsresurs.

Bulgariens kärnkraftverk Kozloduy har till exempel 4 500 använt kärnbränsle (SNF) i lager som borde ha skickats till Ryssland för upparbetning och nedgradering till vitrifierat högaktivt radioaktivt avfall, men detta har inte hänt sedan 2022 på grund av kriget i Ukraina.

Realistiskt sett kunde avfallet omvandlas från en börda till nytt bränsle.  Möjligheterna finns i Frankrike och Storbritannien – båda kärnvapenländer. Redan i slutet av 2022 erbjöd sig Frankrikes Framatome, som ska börja leverera analogt bränsle till det nuvarande ryska bränslet för en av Kozloduy kärnkraftverks operativa enheter, att återvinna de ackumulerade ryska aggregaten. Detta skulle innebära ökade transporter genom stora delar av Europa och medföra risker för allvarliga gränsöverskridande följder. 

Den ursprungliga motiveringen för upparbetning under 1950- till 1980-talen var kalla krigets efterfrågan på klyvbart material för att tillverka kärnvapen.

Upparbetning är namnet på den fysikalisk-kemiska behandling av använt kärnbränsle som utförts vid Sellafield i Storbritannien och i La Hague i Frankrike sedan 1950/1960-talet. Detta innebär att metallbeklädnaden avlägsnas från använda kärnbränslepatroner, det inre uranbränslet löses upp i kokande koncentrerad salpetersyra, uran- och plutoniumisotoperna kemiskt separeras och de återstående upplösta fissionsprodukterna lagras i stora lagringstankar.

Det är en smutsig, farlig, ohälsosam, förorenande och dyr process som resulterar i att arbetare anställda vid anläggningarna och lokalbefolkningen utsätts för höga stråldoser.

Kärnmaterial kan hamna i fel händer – kärnkraftverk kan bli måltavlor

Kärnmaterial kan också hamna i fel händer och användas för att tillverka en rå kärnladdning eller en så kallad ”smutsig bomb”.

Upparbetningen innebär att det producerade plutoniumet måste skyddas noggrant från att bli stulet. Fyra kilo räcker för att tillverka en atombomb. Ännu mer oroande är att matierialet inte behöver genomgå fission för att orsaka förödelse: en konventionell explosion av en liten mängd skulle också orsaka kaos.

En enda liten plutoniumpartikel som andas in i lungorna kan orsaka cancer. Om plutoniumdamm sprids av dynamit, till exempel, kunde tusentals människor drabbas och stora områden kunde behöva evakueras och bli obeboeliga i årtionden.

Huruvida en smutsig bomb kommer att användas eller inte kommer i slutändan att bero på ett dynamiskt och komplext samspel mellan politiska, sociala, teknologiska och ekonomiska faktorer.

Men med radioaktiva källor som blir alltmer tillgängliga på svarta marknaden och terrorister samt kriminella kretsar som riktar sitt fokus mot störande snarare än destruktiva attacker, har sannolikheten – särskilt med beaktande av den politiska och sociala situationen i världen idag –  ökat betydligt för att en smutsig bomb kommer att användas någonstans i världen någon gång i framtiden. Explosionen av även ett primitivt kärnvapen skulle vara fysiskt, psykologiskt och ekonomiskt förödande.

En attack mot ett kärnkraftverk eller en kärnlagringsanläggning kunde vara lika katastrofal, och ge många liknande radiologiska konsekvenser som en rå atombomb. Den oavsiktliga explosionen av en civil reaktor i Tjernobyl 1986 släppte till exempel ut 400 gånger mer radioaktivitet än vad som släpptes ut i Hiroshima.

Slutsats

• Kärnkraft är inte CO2 utsläppsfri – inte ens nära noll.

Produktionen av kärnkraft producerar inte växthusgaser i sig, men hela kärnkraftens livscykel förorsakar växthusgaser under hela den långa byggfasen, då uranmalm bryts och bearbetas, då avfallshanteringsanläggningar byggs och då avfall behandlas och lagras. I slutet av sin livslängd, måste reaktorn demonteras och urangruvorna rehabiliteras.

Alla dessa aktiviteter leder till utsläpp av växthusgaser och bidrar till gränsöverskridande global uppvärmning.

• Klimatförändringen kan förorsaka gränsöverksridande skador på kärnkraftverk .

I takt med att kunskapen om klimatkänslighet och polarisarnas smälthastighet ökar har det blivit tydligt att havsnivåhöjningen sker mycket snabbare än man tidigare trott – vilket innebär mer frekventa och mer destruktiva stormar, stormfloder, kraftiga regn och översvämningar. Minst 100 kärnkraftverk har byggts bara några meter över havet, vilket innebär att kärnkraftverk bokstavligen befinner sig i frontlinjen för klimatförändringsrisken.

Kärnkraftverk är sårbara för värmeböljor och torka på grund av sitt beroende av vattenkällor som på grund av klimatförändringar inte producerar tillräckligt med vatten för kylningsprocessen eller producerar vatten som är för varmt. Av dessa skäl tvingas kärnkraftverk antingen minska sin elproduktion eller till och med stänga anläggningen. Detta höjer energipriserna för konsumenterna och innebär att anläggningarna är mindre effektiva totalt sett. Det påverkar även gränsöverskridande elpriset på de gemensamma elmarknaderna.

• De många kopplingarna mellan kärnvapen och kärnkraft är tydliga. Kärnkraft har uppenbara faror och dess produktion måste stoppas. Vi behöver en säker, genuint hållbar, global och snabb grön lösning på våra energibehov – inte en problemspäckad energiform som kärnkraft som efterlämnar ett dödligt arv till kommande generationer.

Norge har under senare år vunnit respekt och tillit för de insatser som gjorts inom den förnybara elförbrukningen.

• Norge har anmärkningsvärda möjligheter att utnyttja vind och vågor för en hållbar elproduktion och således statuera ett efterlängtat och image-förhöjande exempel för andra länder som inte satsar, eller i fortsättningen inte vill satsa på kärnkraft och understöda kärnvapenindustrin.

Helsingfors 11.1.2026

Lea Launokari – koordinator för Kvinnor för Fred – Finland

Tvillingbacken 24, 02400 Kyrkslätt, Finland 
+358 50 552 2330
Lea. Launokari (at) nettilinja.fi