Internationellt samarbete – men på vems villkor?

14.8.2020, Hufvudstadsbladet
Ulla Klötzer

https://www.hbl.fi/artikel/internationellt-samarbete-men-pa-vems-villkor/

Internationellt samarbete behövs, men avgörande är på vems villkor det sker.

Jesper Lindholm utvärderar förtjänstfullt nationalismen och förmågan att tänka globalt (HBL Debatt 12.8).

Som evig EU- och Natomotståndare, men även evig förespråkare för globalt samarbete, önskar jag påminna om att det är avgörande för en fungerande demokrati att självbestämmanderätten, det vill säga riksdagens och regeringens möjlighet att fatta suveräna beslut som gagnar folket och det globala samarbetet, inte beskärs i för hög grad, vilket dessvärre har skett under ett antal år.

Mycket har skett utan att medborgarna ens har lagt märke till det: en smygande, pliktfylld, demokratihotande anpassning till EU och Nato.

Lindholm nämner tre omedelbara globala hot som gör narr av nationalistiska tankar: kärnvapenhotet, miljökrisen och den tekniska revolutionen. Jag önskar tillägga den sociala ojämlikhet som fortfarande råder i världen. Allt detta kräver globalt samarbete, men på vilka villkor och i vilket sällskap?

Beträffande bland annat den sociala ojämlikheten och miljökrisen begränsar vårt EU-medlemskap i hög grad Finlands aktiva insatser för att bemästra dessa hot. Mera pengar till EU, mindre pengar för egna välriktade miljöinsatser, hälsovård, undervisning, äldreomsorg. Finlands riksdag har ingen möjlighet att följa upp hur de cirka 7 miljarder euro som vi skall betala till coronaåterhämtningsfonden kommer att användas. I Italien, som erhåller över 80 miljarder, har den ekonomiska krisen pågått ansvarslöst i flera år. Skall finländarna stå för det, eller kunde vår regering använda 7 miljarder på ett bättre och övervakbart sätt? Oroväckande är att Greenpeace i juni rapporterar att gas-, olje- och flygbolag samt andra förorenande industrier inom EU kasserar in coronapengar i form av direkta ersättningar, andra former av statligt stöd, skattelättnader, nedskärningar i punktskatter med mera.

Vill finländarna att EU under budgetperioden 2021–2027 skall använda 7 miljarder euro för den europeiska försvarsfonden för att främja konkurrenskraften, effektiviteten och innovationskapaciteten för den europeiska försvarsindustrin, och för att förbättra infrastrukturen för gemensamma militära insatser?

Vet finländarna att Finlands regerings undertecknande av det avtal om förbud mot atomvapen som röstades fram av 122 av 193 medlemsländer i FN i juli 2017 (inte Finland) och som har undertecknats av 81 länder och ratificerats av 44 länder, hindras av vårt EU-medlemskap och vårt täta samarbete med Nato? Det neutrala icke-EU-landet Schweiz hör till de 44 länder som har ratificerat avtalet, liksom Österrike och Irland som enda EU-länder. Det saknas nu endast sex länder för att avtalet skall bli internationellt bindande. Finland och Sverige lyser med sin frånvaro trots att president Urho Kekkonen och Sveriges statsminister Olof Palme på sin tid var starkt engagerade för ett kärnvapenfritt Norden.

På grund av EU och Nato tiger Finland även om att Donald Trump har sagt upp INF-avtalet om avskaffandet av medel- och kortdistansrobotar – ett livsavgörande avtal för Europa. Ingen kritik hörs heller om att de nio atomvapenländerna spenderar 138 699 dollar per minut på atomvapen och att Pentagon utvidgar sitt program för ”lågintensiva” atomvapen av samma styrka som Hiroshima- och Nagasaki-bomberna. Dessutom har USA utplacerat några av sina mest kraftfulla vapen i Europa: I Storbritannien sex strategiska bombplan med kapacitet för atomvapen. De har redan gjort flyguppdrag över Östersjön.

Finlands regering kritiserar inte heller att USA förvarar 50 atombomber (B61) i Europa i Turkiet, Belgien, Nederländerna, Tyskland och Italien, vilket strider mot icke-spridningsavtalet (NPT) som Finland har undertecknat. Avtalet förbjuder överföring av kontroll av atomvapen till en stat utan atomvapen. Finland kritiserar inte heller Storbritannien och Frankrike för att de inte nedrustar atomvapnen trots att de undertecknat NPT.

EU, Nato och USA är mäktiga och farliga samarbetspartner ifall man önskar ett internationellt samarbete som eftersträvar fred, social rättvisa och ett uppriktigt ansvar för miljön – nationellt och internationellt.

Jag understöder fullt Lindholms krav på att ”det är dags att växa upp och börja tänka globalt” – men på vems villkor?

Ulla Klötzer aktiv i Kvinnor för fred och Kvinnor mot atomkraft Esbo